15 Augusti... 2008, hade precis flyttat tillbaka till Oslo efter en månads semester hemma. Jag skulle bli sambo med Sara i ett kollektiv, vi hade vår egen vindsvåning och höga förväntningar. Samtidigt visste vi att vi gick mot en mörk period, hösten. Vi bestämde oss för att ge järnet och spara till en resa vi aldrig skulle glömma. Med varsitt nytt heltidsjobb, Sara på Elixia och jag på expert, swishade hösten bara förbi.

2009 började med nederlag när min expertbutik skulle läggas ner. Vi bestämde oss för att flytta hem över sommaren eftersom jag lyckats ett sommarjobb i Sverige.

Eftersom det ändå återstod flera månader tills vi skulle flytta hem, tog jag mig i kragen och lyckades finna ett nytt jobb efter bara 1 vecka som arbetslös . Nya utmaningar väntade som säljare på Dine Penger, här vill jag passa på att tacka alla underbara människor på denna arbetsplats som förgyllde dagarna.

9 Mars 2009, för 159 dagar sedan, bokade vi resan. USA, Fiji, Nya Zeeland, Australien, Thailand och Vietnam.  Tack Kilroy Travels för er hjälp med bokandet, och förlåt oss för att vi använder er slogan till bloggen.

8 Juni 2009, första dagen på mimer i Västerås.. här har jag verkligen stormtrivts och det är alla gånger det bästa jobbet jag har haft.  Nu är det mindre än en månad kvar, men jag hoppas verkligen att jag får komma tillbaka någon gång.

Vill även säga Tack mamma & tack pappa, tack Adam, tack Anna-lena & Aalar, tack alla vänner, alla kollektivmedlemmar, tack alla norska kollegor, och alla kollegor på mimer. Ni har alla varit ett otroligt stort stöd och hjälpt oss nå vårat mål.

15 Augusti... 2009, med andra ord idag. 29 dagar före avresa. TJUGONIO!  Nervositeten och förväntningarna kryper fram mer och mer och jag är så otroligt glad över att få dela denna upplevelse med den person jag delat alla årets med och motgångar med. Utan dig hade jag aldrig varit den jag är idag... TACK SARA.

Nu har vi jobbat och jobbat, sparat och sparat, planerat, drömt, längtat, vaccinerat oss, tänkt vi unnar oss ändå, tänkt snart, tänkt när? tänkt bara vi mot världen, tänkt Ladies and gentlemen welcome to San Franscisco...

// David

Snart ska den efterlängtade drömmen äntligen bli verklighet.  Jag måste säga att det har varit en lång resa dit. Jag har lärt mig så otroligt mycket under den här tiden som jag brukar kalla " min Norge tid"

Det började med att jag ensam flyttade till Norge den 24 november 2007. Jag skulle jobba som aupair hos en trebarns familj i det rikaste området kring Oslo.  Jag växte mycket som person och fick snabbt känna på hur det var att helt plötsligt stå på egna ben.

Något som jag verkligen fick lära mig med den tiden var väl att uppskatta det jag har hemma till tusen. Jag fick lära känna många människor under min aupair tid, många som idag står mig väldigt nära och många som jag hade kul med under den tiden då jag var aupair som jag idag inte har någon kontakt med.

Jag träffade Malin Olofsson från Tjörn, har inte träffat henne på mer än ett år nu. Men den tjejen gav mig otroligt mycket glädje och spred massor med positiv energi omkring sig, hon gjorde det möjligt för mig att vara i Norge som aupair, utan hennes och mina äventyr hade det nog idag inte varit 29 dagar kvar till min jordenrunt- resa.

Jag träffade min helt underbara pojkvän under den här tiden också, David Lindblom.  Att jag har funnit den som jag anser vara den rätta för mig beror till en viss del av min nära vän Madeleine Von Wachenfeldt.  Hon har verkligen varit som min storesyster under min Norge tid, hon har gett mig svar på alla mina frågor som jag har haft och alltid stöttat mig i vått och torrt.  

Malin och Madde har gjort otroligt mycket för mig, men utan min älskade Mami och min älskade Emma hemma i Sverige så hade det ju verkligen inte gått. Tack för att ni peppade mig att åka till Norge det är ni som från första början har gjort att jag den 14 september 2009  ska få förverkliga min dröm. Ni är helt klart oslagbara!

Den 11 augusti kom jag tillbaka till Oslo, till Osterhausgate 5 A, efter en semester hemma i Sverige över sommaren. Jag hade inte fått nog jag ville tillbaka.

Jag skulle bo i kollektiv med 4 andra och David i en rutten lägenhet i centrala Oslo.

Jag fick jobb på ELIXIA, ett av Norges finaste träningscenter. http://www.elixia.no/.  Jag kommer ihåg att jag hoppade i sängen med glädjetårar i ögonen när jag fick veta att jobbet var mitt. Jag hade otroligt höga förväntningar på jobbet och det jag hade byggt upp slogs med hästlängder.  Fick jag hade jag tagit med er alla på den här resan.

Har den här tiden någon gång varit jobbig? Ah, det har det verkligen. Att bo i kollektiv är inte det lättaste med helt klart värt det. Vi har sparat och sparat samtidigt som vi har unnat oss för att det inte ska bli allt för tufft. Men då har det hela tiden suttit i huvudet att vi kanske borde ha sparat det här?

Att bo 40 mil från familjen är inte alltid kul, det har varit några gånger man har fått bita sig i läppen för att klara av tiden innan man skulle hem och hälsa på igen.

Att vara utan sin bästa vän är verkligen inte lätt, att inte kunna ringa när man vill, att inte kunna prata hur länge man vill osv.

Men nu sitter jag här 29 dagar innan avresa till USA, San Fransisco, och känner mig nöjd och stolt över både mig själv och över David. För det vi har lyckats gjort tillsammans, men en enda tanke i huvudet.

Ladies And Gentlemen welcome to San Fransico.